Undrar om det är meningen att man som människa ska få vara lycklig?! Man börjar undra när en helt underbar människa helt oväntat går bort i unga år och lämnar många sörjande kvar... Just nu känns allting väldigt tungt, man hinner inte komma över paps bortgång förrän nästa dödsfall inträffar. Hur kan det på något sätt vara meningen att en fullt frisk människa i 40 års åldern helt plötsligt går bort?! Jag kanske vid några svaga tillfälle förr kan ha trott att det fanns någon mening med allt som händer, men fan inte nu längre. Just nu finns bara ett gigantiskt tomrum. Jag fasar nu inför kalasen, högtiderna och alla andra gånger släkten samlas, för det kommer alltid saknas en person. Jag mår piss just nu och gråter många gånger varje dag. Och jag tänker på sambon som blev ensam kvar... Så jävla orättvist. Tur att vi står varandra så nära så vi kan stötta varandra i allt.

Så ni som säger att det finns en mening med allt?! Det är fan ren jävla bullshit!