Min pappa som är fyllda 56 år fick beskedet att han hade cancer i bukspottkörteln och magsäcken i somras (då hade han inte kunnat äta sedan i mars månad och gått ner en massa i vikt) Efter en massa undersökningar konstaterades det att det skulle gå att operera bort, för att sedan ge cellgift efteråt för att vara säker på att det skulle försvinna helt. Detta ger pappa hopp och han är glad och positiv. Sagt och gjort, han åker in för operation (en ganska omfattande operation som skulle ta en hel dag) Dagen efter ringer hans sambo och säger att det fanns rent för mycket cancer för att det skulle gå och ta bort nu. De rekommenderade ett antal omgångar med cellgift för att krympa det för att sedan operera bort det.

Sedan första operationen har han även gått igenom en del små operationer där doktorerna gång på gång gett han hopp (hopp om att varje fall kunna få äta lite riktig mat, soppor och lättare måltider) Men med samma utgång varje gång, besvikelse.

Han har vart på sjukhuset under cellgiftsbehandlningarna och ett par dagar efteråt för att sedan få komma hem på permis. Måste tillägga att pappa vägde stabila 125kg när allt detta började och för två månader sen låg han ganska stabilt på 85kg. Han kan fortfarande inte äta men får dropp och sondmatning. Men nu verkar det som om hans kropp inte tar emot något av det och han är väldigt uttorkad och har på 3-4 veckors tid gått ner 12kg till. Så nu är han bara en skugga av min forna pappa.

Nu har han gått på cellgift i så många omgångar att biverkningarna har tagit hårt på honom. Nu är han så svag att de varken kan ge honom cellgift eller strålning och njurarna har tagit stryk och fungerar dåligt. Kan även tillägga att cellgiftet inte hjälpt mycket, utan det har bara stoppat tillväxten på cancern han hade och för två dagar sen visade det sig att han även fått cancer i tarmen.

Pappa har under hela sjukdomsförloppet vart pigg och glad och hela tiden blickat framåt, tills nu i helgen då allt tog en ny vändning. Han fick läggas in och inte ens allt morfin han får hjälper smärtan han har. Jag var och hälsade på honom igår, men är inte säker på att han märkte eller kommer komma ihåg att jag vart där. De få gångerna han halvt vaknade till pratade han om händelser som utspelade sig för säkert tio år sedan.

Under dessa månader han vart sjuk har vi nästan aldrig pratat om sjukdomen i sig utan mest om symptomen, smärtan och tristessen med att ligga på sjukhus. Jag är inte så bra på känsloprat och inte han heller. Men jag tror att han är rädd både för utgången och att jag ska bryta ihop om vi pratar begravning och diverse annat som hade vart bra att ta upp. Han säger själv att han även haft väldigt dåligt samvete för alla släktingar som ringer honom, de gråter i telefonen, visst det är inget fel med det, men de kunde varje fall väntat med tills de lagt på luren, för pappas skull.

Nu känns det varje fall som om pappa gett upp. Innan har man själv tänkt att så länge han inte ger upp så ska inte vi heller göra det.

Nu i helgen har hans fru fått höra saker som till exempel ”det är inte lönt”, ”det räcker med några påsar sondmat”, ”vänta med att söka bygglov till garaget” och en massa andra små pikar. Garaget har vart hans dröm länge och det enda han tjatat om sen de flyttade ut i skogen.

Just nu känner jag mig bara helt tom och kall inombords, jag kan inte ens gråta. Jag har ingen anning om vad jag ska göra. Jag skulle gärna vilja hälsa på pappa varje dag men jag vågar inte köra bil så långt helt själv då lille-bror kan bestämma sig för att komma närsomhelst. Det hemska är att man har tid att tänka och grubbla när man inte har något annat att göra, hatar att gå hemma...